Det är få böcker jag rekommenderar folk att läsa, antingen för att jag vill ha den för mig själv eftersom vi har byggt upp en personlig relation eller för att den helt enkelt inte är bra, eller anses vara något man ska tycka om. Ja, en smula prestigefullhet och pretationositet (?) har faktiskt ingen dött av. Undantaget however, är Lasermannen. Framför allt tror jag att jag är så hooked eftersom jag inte riktigt var vid medvetande tidigt nittiotal och därför lär mig lite nutidshistoria på kuppen. Mycket också på grund av flytet och att det inte är en vanlig deckare. Jag har alltid haft svårt för deckare, förutom någon Agatha Christie på somrarna på Öland. Jag kommer inte ihåg tillräckligt mycket detaljer och läser på tok för långsamt för att hinna gissa saker och lista och nysta i fallen böckerna beskriver.
Det där med att läsa långsamt är alltid problematiskt för mig. Jag älskar att läsa. Jag älskar språk. Meningar. Ordval. Snygga formuleringar. Citat jag vill komma ihåg och oväntade liknelser. Detta medför att jag helst vill sitta med ett anteckningsblock i skinn och en gåspenna för att anteckna allt ihågkomstvärt. Alternativt sitta och stryka med överstrykningspenna sidorna i ända. Det är ju inte riktigt ett hållbart sätt att ströläsa. Även om jag tar mig i kragen och slopar allt vad pennor och anteckningsblock heter när jag tragglar mig igenom sida efter sida, så finns uppmärksamheten alltid där. På språket istället för handlingen. Jag märker att jag sakta tappar intresset för själva händelseförloppet och om det är en välskriven text enbart betraktar formuleringsporr. Aktivt tittande på ord och komman istället för att ryckas med och hänföras av ett hur ska det gå?
Hur som helst så funkar Lasermannen även för mig. Den är lättsamt skriven och även om språket absolut inte är torftigt så är det ingenting man måste anteckna sådär akut. De enda gångerna det rycker i överstrykningsfingergreppesmusklerna är när det kommer fakta om den politiska situationen just då. Och det är ju ändå möjligt att läsa om på andra ställen, tänker jag.
Boken är uppbyggd så att man får följa offren från barndom till tiden för beskjutningarna, varvat med Lasermannens egna tankar och analyser efter varje skott. Allt är kryddat med polisutredningsdetaljer och beskrivningar av politiska utspel från höger och vänster. Mest höger förstås.
Och så vidare, och så vidare..
Så. En tradig massa text om min obefintliga läshastighet som samtidigt ska sammanfattas LÄS LASERMANNEN!
