Petra Henrietta Isadora

Jag är så förbannat jävla trött these days! Vet inte riktigt varför. Och nej, det är inte mörkertröttheten. Mer ångesttröttheten. Den som äter upp mer än lixom.. bara ger håglöshet i största allmänhet. Min vanliga ångestkänsla brukar vara en rädd-för-världen. Att världen är för stor. Att allt är så stort. Och utan slut. Inte samma känsla som att tänka på universum. Utan mer någon form av torgskräck deluxe. Människorna verkar så långt bort. Även om dom är jättenära, snälla och kramas så känner jag inga kramar. Tårarna blir jättestora och känns jättekalla mot kinden.

 

Min nya känsla (ja, jag har faktiskt aldrig haft den förr vad jag kommer ihåg) är mer tvärt om. Allting trycker. Obehagligt. Hela kroppen. Hela världen. Hela bröstet. Och hela alltet. Nej, det har fortfarande ingenting att göra med att man kan känna sig instängd av mörkret. Det här är inget mörker utifrån. Alls. Ögonen känns varma, bröstet överhettat och det är egentligen bara utsidan som är kall som is. Utan känsel. 

 

Så det är väl känseln, eller bristen på, som är den gemensamma nämnaren. Kanske. Vet inte riktigt. Vet bara att det här gör mig till ett ostöttande och ocharmigt spöke. Det är lixom inte ens tröstätningsläge. Tömdes i alla fall en smula på trycket när jag fick gråta mot den beiga ylletröjan på en axel som inte var min, efter att ha sovit i tio timmar, och legat ner i 15. Kom iväg till slut, några timmar senare än vad som skulle anses ambitiöst och okej. Men, bättre sent än aldrig har jag hört! Vet inte om jag alltid tror på den. Ibland är det ju faktiskt bättre för alla inblandade att bara ljuga (även om det inte är helt ljug) och skylla på sjukdom eller annan krissituation. För även om man ska vara öppen med sånna här saker så vägrar jag skriva ett mail: hemma pga ångest. Här har jag ju visserligen skaffat mig helt okej förutsättningar för ljug i och med min extremöppenhet gällande magproblemen. Jag har ju uppdaterat alla i min labgrupp om vad som händer därinne. Men det gör ju också att jag redan varit borta mer än vad som skulle anses ambitiöst och okej. 

 

Menmen. Jag följer härmed min fredagstradition att leverera helgpepp! Jag har precis smaskat i mig en alldeles för osalt hemmagjord tonfiskpastasallad med glutenfri pasta. Glutenfri pasta är kanske ingen favorit, även om det är kul att kunna äta kokad mjöl&vatten-blandning utan att få ont så ont och må illa så illa. Apropå sånt här så var jag hos en dietist med det festliga namnet Kitty Haga. Ett av mina nya favoritnamn. Näst efter min mammas farbrors; Bertil Hatt. Ocksåinkvalande högt upp på festliganamnlistan (som självklart egentligen inte finns, men som låter snyggt att skriva om i sånna här sammanhang - ju!).

 

Tröttheten, den tröttheten, sa förra veckan till mig att rulla ner en fet jävla rullgardin mellan mig och världen. Stängde därför ner min fejja. Inte mitt ansikte, jag har inte börjat med burka eller dylikt, även om det skulle vara en mer bokstavlig rullgardin att sätta för världen. Jag benämner ju på ett ungdomligt vis Facebook såklart. Så om någon skulle få för sig att ändå vilja kontakta mig (chansen minskar ju rejält i och med denna handling) såå.. typ telefon? mail? Whatevah.

 

Imorgon bär det hur som helst av mot det jag skrev om i föregående inlägg och jag anar (vet!) att det kommer göra min trötthet ont, det kommer knapra på tröttheten och göra små, små rivsår i den. Den kanske inte förgörs helt. Men den kommer trivas lika bra som en Lactobacillus reuteri i pH 2,81. Alltså inte speciellt bra. Mys, nybäddade queensizesängar, badkar, systrar och hotellfrukostar är som bekant helvetet för bajskänslor. Himmelriket för kramkännandeåterställning.

 

Nu är det en eftermiddag kvar! Ska sen börja min trötthetsnedbrytningsprocess med fetinghård träning på svettvarmt gym innan jag avslutar mitt självömkande med en ny portion tonfisksallad (som jag tänker salta så jäääävla hårt!) och kanske något att smutta på. Om jag är snäll. Och det är jag. Också konstaterat i föregående inlägg.

 

Srrrrryyyyy för bildlöshet & puss!