Det enda som behövdes var vila, sömn och just det jag skrev om igår. Chill helt enklelt. Tre kvällar utan. Utan något. Med mig själv. Med människor jag tycker att jag känner eftersom jag ser, lyssnar och tittar på dom oregelbundet men ofta. Lugnande röster, lugnande mat och lugnande paus från tankar. Tjugoåtta timmars sömn, en svimning och lite näsblod. Trettiosex timmar senare och jag är människa. Om inte en ny, så människa.
Tänker på fina saker. Tänker på kommande tvåtusenfjorton. Att det året inte kan bli annat än skönare än tvåtusentretton, som har varit ett av de konstigaste åren i hela mitt liv. Inga detaljer, bara ett kort konstaterande. Skriver listor på fina ord på arbetstid. Brukar aldrig bry mig om att det blir nytt år, aldrig känna omstart. Men nu, fruktansvärt sugen på att byta almanacka även om min nuvarande är väldigt fin.
Letar fina citat och ler åt ett av de finaste minnena jag har. Och nej, det är inte från i år. Det är i slutet av juli tvåtusenelva och det är på flygplatsen i Lyon. Det är vid utgången och det står en solbrun pojke i blåvitrandig tröja och väntar med en mun och två armar. Mer än fyra veckor sen senast jag såg skymten av honom. Mer än fyra veckor utan dom läpparna och den famnen. Sorgsna ögon av lycka.
Kommentera