Förra inlägget beskrev en hysteriskt positiv inställning till livet i allmänhet, och jag tänker fortsätta på den inslagna vägen och börja med att berätta för dig hur jag vet att jag verkligen, verkligen mår bra i både huvud och kropp! Min förnöjsamhet trots denna helg säger allt. Snöstorm i Skåne. Vinterkaosat SJ. Henrietta ska resa. Resor är inte mina turaktiviteter (läs HÄR, HÄR och HÄR). Åker till Stockholm på fredagen - fullpackad och med utskrivna biljetter. Kommer till Stockholm och äter lunch med en trevlig person. Går och tar en kopp kaffe på närliggande ställe. Hinner inte dricka upp förrän det är dags att gå till tåget. Kommer till centralstationen för att mötas av informationstavlans hånande "tåget avgår från spår x" följt av "tåget inställt". Vänta på information. Vänta på att de 150 köande före mig ska få hjälp. Vänta lite till. Här bör tilläggas att jag väntade tillsammans med samma eminenta sällskap som jag nyss hade inmundigat bbq-burgare med.
Efter en timme eller så får jag veta att alla tåg fram till lördag kl 06:00 mot Malmö och Köpenhamn är inställda, men att biljetten nu börjar gälla hela helgen. Vilket tåg under lördagen eller söndagen jag väljer att färdas med, så kommer min biljett gälla. Bestämmer mig för att åka hem, sätta väckarklockan, åka tillbaka till Stockholm i lagom tid för att ta tåget tjugo minuter över åtta på lördag morgon. Tänker att tjugotvå timmar i Lund är bättre än inga timmar alls. Glömmer som vanligt bort att jag inte kan läsa på tåg utan att drabbas av akut illamående och mina nedpackade böcker få ligga kvar i väskan. Tackar för hörlursmusik och podcasts.
Anländer runt halv ett till Lunds station och blir mött av mannen med mörkbruna kalvskinnsskor. Skorna är snygga, en present från mig. Pussas och kramas och promenerar mot den tjugosju kvadratmeter stora lägenheten nära sjukhuset och kemicentrum. Hänger där ett tag, pussas lite mer och äter köttfärssås. Det bestäms att en micro är nödvändig att införskaffa så vi ger oss ut på jakt efter MediaMarkt som ska ligga "runt tjugo minuter hemifrån". Snöstorm. Omvägspromenad. Snö. Storm. Promenad. Omväg. Till slut framme och efter lång väntan på hjälp köps den billigaste matvärmaren samt en rauter. Dessa ska kånkas hem - visste inte att en micro kunde väga SÅ mycket. Fascinerande. Den är ju ihålig.
Snö. Promenad. Micro i handen. Micro på huvudet. Micro. Micro. Micro. Och så en liten rauter. Tre timmar senare kommer vi hem. Frusna värmer vi körsbärsvin och äter tre sorters ostar. Jag vill inte gå ut mer. Dock har min andra hälft fått nog av inomhusandet efter ungefär två timmar och vem är jag att säga nej? Vi beger oss ner på stan och äter fabulös thaimat. Går hem. Somnar. Klockan halv tio åker jag tåg i sex timmar, sex och en halv senare är jag hemma. Minus nio graders Uppsala och jag bestämmer mig för att gå upp på vinden och hämta min übervarma vinterjacka, något jag dragit mig för i flera veckor eftersom vinden har en öppen glugg ut vilket gör att när det är kallt ute så är det lika kallt på vinden. Att med stelfrusna händer leta i osorterade kartonger avskräcker vem som helst, anar jag. Inklusive mig. Jackan låg utan kartong, synlig! Lyckan var oändlig och jag gick tillbaka till lägenheten, åt ost och äpple, bytte om och promenerade i min varma jacka till Friskis&Svettis för ett gympapass - återväckt kärlek på den <3 Hoppade, skuttade, sprang och gjorde armhävningar i en timme, gick hem och åt korv. Mumsfillibaba. Låg en dag efter med chokladkalendern och hade alltså två trevliga bitar att hugga in på dagen till ära; vardagslycka i kubik.
Som om inte detta var nog vattnade jag blommor och dammsög också innan jag placerade mig i soffan i några minuter för att inse rätt snabbt att det här är fett onödigt och att det enda rimliga är att borsta tänderna och lägga huvudet på en av mina tre kuddar. Så. Fruktansvärt. Skönt.
Nu blev det mer fokus på helgen än på livsgnistan som genomsyrar hela mig these days. Men som sagt, att vara nöjd och tillfreds med livet efter den här helgen tyder på en allmän förnöjsamhet och omtyckande av tillvaron. Tyckte till och med att det var ganska trevligt på tåget, pratade på hemvägen med en amerikanska i samma kupé och köpte en äcklig kopp kaffe i restaurangvagnen.
Även om jag idag är trött, snuvig, huvudvärkande och kall om händerna känns det helt okej. Skulle helst vilja gå hem nu. Får inte det riktigt än, men det är inte mer än en timme kvar innan jag får ta min cykel och hoppas på att inte ramla på vägen. Dricka te, äta något mysigt (typ den undebart goda linsgrytan jag lagade igår) och eventuellt fika lite senare. Oklart om orken till det sistnämnda finns dock. Vi får se. Antagligen kommer jag vara rätt nöjd ändå.
Kommentera