Petra Henrietta Isadora

Dagarna går och jag har varit här i Grenoble i lite mer än 2 veckor. Det känns helt sjukt! Tiden har gått så fruktansvärt snabbt. På fredag tar vi en liten del av vårt pick och pack och drar till Italien, närmare bestämt Turin! Den ni! Där har jag aldrig varit; varken i Italien (om man inte räknar marknaden i Ventimiglia 2006, där det iofs fanns väldans god glass) eller i Turin. Pratade med några därifrån häromdagen som berättade om konkurrensen mellan Turin och Milano. Milano är slighter större, men det skiljer bara 200 000. Båda har universitet. Och så var det massa fler saker som jag inte kom ihåg. Det är inte lätt att komma ihåg saker som berättas av personer som sprutar ur sig lika många ord i minuten som hela Sveriges befolkning tillsammans gör på ett år. Uppskattningsvis. Hur som helst verkar båda ställena göra sig bra på bild och Milano får vänta. 

I lördags vandrade vi omkring i Alperna och besökte en botanisk trädgård som har växter från hela världen. Trädgården är uppdelad i olika världsdelar och allt (?) går att odla här pga något med höjd och väder och sol och klimat. Resan dit tog knappt två timmar med bil på ömsom slingriga åksjukevägar, ömsom genom pittoreska men lite för turistiga småbyar. Anar att det är vääärldens drag där under skidsäsong.

Vi skuttade alltså omkring och tittade på växter och utsikt en timme eller två innan vi började gå. Och gå. Och gå. Och jag njöt. Och njöt. Och njöt. Jag som tidigare bara varit i Svenska fjäll som jag inte heller tycker är fy skam, var i fullkomlig extas mitt i allt det jättestora. Allt var stort! Och det fanns fina kossor. Och kvigor. Och kalvar. Det bästa var dock att det inte fanns en enda liten mygga! Ljuva liv. Jag vet inte om jag sa det förut men jag vill verkligen stanna kvar här! Om det inte var för folk som jag tycker om att bo närmare såklart. 

Det var under den här turen som den mångordige italienaren berättade allt. Om allt. För allt. Jag tyckte att det räckte om jag lyssnade på en tredjedel, svarade på en fjärdedel och la en tiondel på minnet. Det sistnämnda lyckades jag inte riktigt med då allt han sa antingen provoserade mig så fruktansvärt (självgodheten reds. anm.) eller fick mig att vilja skratta åt honom. Högt. Om vi pratar senare kan jag ge exempel och bjuda på diverse imitationer. 

Italienaren är tillsammans med en labkollega till Stefan som också var med. Det var alltså jag, Stefan, den babblande italienaren och hans stackars flickvän Elisa* som var på utflykt. Detta tillsammans med initiativtagaren tillika Stefans och Elisas handledare Gilles. Han körde bilen och lät mig sitta i framsätet och var en allmänt trevlig medelålders fransk man. Elisa, Stefan och Gilles jobbar tillsammans i ett växtlab med biokemi. Att jobba i ett växtlab innebär föga överaskande att man har ett visst intresse för blommor och blad. Var tionde meter stannades det därför och visades och diskuterades giftiga eller ogiftiga växter, små fjällanpassade eller stora symbioner, kvävenivåernas inverkan på storlek och vilken typ av fabeaceae det egentligen rörde sig om. Jag är inte fullt så intresserad av just den typen av biologi, även om det gör att jag utifrån verkar vara en väldigt dålig biolog. Liksom det faktum att jag är otroligt svampointresserad (jag tycker om att använda de mindre varianterna i lab och jag tycker om att äta smörstekta kantareller, men där tar det slut). Mitt växtintresse och -kunskap sträcker sig till "fin blomma", "ful blomma", "rolig form", "fina mörka blad" och "oj vilken konstig!". 

På vägen hem tog jag därför täten och den lika växtointresserade italienaren gick tätt bakom. Eftersom de andra hamnade lite efter då och då blev det mest att han pratade med mig. Eller att han pratade med mig mest. Mycket. Så mycket som en människa kan prata. Om hur saker förhåller sig, sin egen förträfflighet eller hur konstiga saker Elisa tycker. Eller tror. Eller gör. Eller säger. Vi fyra åt middag tillsammans efteråt och även om jag kanske inte sa allt som dök upp i huvudet slank det ur mig en och annan SNAP. På gott och ont förstod han varken ironi eller sarkasm. 

Hur som helst var det här en av mina bästa dagar och efter 7 timmars vandring var mina armar och mitt ansikte några nyanser mörkare trots ett idogt insmörjande med SPF30. 

Två och en halv vecka har alltså nästan gått sen jag började min kurs i franska. Hur har det gått, tänker ni. Det har gått bra, svarar jag. Jag har kommit in i någon sorts flow och tycker fortfarande att det är FETT kul. Jag nämnde förut att jag inte ville härifrån, men det är nog inte riktigt sant. Temperaturer runt 35-40 grader är en utmaning för min nordiska kropp som kom direkt från det haglande 15-gradiga holländska vädret och jag ser fram emot luft att andas, höst och lite Uppsala. Jag ser fram emot att börja mitt masterarbete i september och jag ser fram emot sista halvan av juli här och början av augusti på roadtrip Grenoble-Stockholm med hotell- och sightseengstopp. Jag ser fram emot resten av augusti med semester på hemmaplan. Och hemmaplanen i stort. 

*Det här är väldigt roligt för naturvetare eftersom det finns en enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) that uses antibodies and color change to identify a substance. Rätt vanlig labteknik. Som hon säkert jobbar med de temps en temps. Hihi.